Vägen till Nordsätern är gammal. Det sägs att Karl XI skulle ha färdats där år 1686 för att bese Härjedalen och Jämtland och vägen ansågs gammal redan då. Men kungens män avrådde honom då vädret var för osäkert för att kunna passera genom Lunndörren.
Det går att åka bil på den gamla vägen om än så sakta nästan ända upp till vallen på Nordsätern.
Den ligger vid foten av Storåkläppen och Storån forsar intill. Att vandra ända in i Storådörren och få stå där i mitten av bergspasset har knäppt nog lockat mig sedan jag första gången satte min fot i fjällvärlden. Men som sagt, vädret är lynnigt och det blåser upp kvickt genom passagen. På nolltid kan ett oväder vara över en. Idag blev inte heller den dagen då min dröm besannades. Milavandringen mot renvaktarstugan, halvvägs mot Storådörren kan vara en utmaning för en normalt pigg människa, men råkar man få feber mitt ute på fjället så bör man nog inte vandra hela vägen. Hur envis man än må vara, och även utan rekommendationer från kungens män. Jag har lovat mig själv att stå där en dag innan jag dör, och får väl se det som att det inte är dags för mig att dö riktigt än.
Vandringen börjar med några km genom skogen, sedan ändras karaktären på naturen till fjällbjörk och lågväxande buskar av olika slag. Storån forsar bredvid oss som trogen följeslagare hela vägen och på några ställen måste vi vada över den. Framför oss ser vi fjällen och Storådörren komma närmre och närmre. Men allt är förstås mycket längre bort än det verkar. Mitt ute på kalfjället börjar det storma så hårt att vi nästan blåser omkull allihop. En keps flyger plötsligt av och får jagas en stund. Solen skiner just nu och det är runt 8 plusgrader, men rätt som det är kommer en överaskande skur från bakom bergspasset. Regnbågen uppenbarar sig så lågt att hela berget färgas och miljön runtomkring oss i den stunden är så vacker att man kan gråta. Eller så tåras ögonen för att det blåser så vansinnigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar