Nu för tiden sover jag stenhårt, helt klubbad om nätterna och kommer nästan aldrig ihåg vad jag drömmer när jag vaknar på morgonen. Dimmiga små axplock som mest. Är lite ledsen för det. En dröm kan ge inspiration. Fast om jag misstänker att jag drömmer mardrömmar som jag haft en förmåga att göra då vaknar jag nog hellre ovetande...
För några månader sedan drömde jag i princip en hel deckare. Det var rätt häftigt. Jag vaknade mitt i natten och mindes klart och tydligt hela handlingen, somnade om och fortsatte drömma i storyn. Mordhistoria a´la Agatha Christie. Tänk om jag förvaltat den drömmen och försökt fånga den till en bok, eller varför inte en film... Storsäljare utan tvekan.
Jag har fortfarande en alldeles klar bild av en fruktansvärd mardröm jag hade när jag var en liten tjockis. Den måste ha varit rysligt läskig för mig då eftersom det antagligen är därför den finns kvar i mitt minne. Ler åt drömmen nu.
När jag tänker tillbaka så tror jag att måste ha sett några avsnitt för många av Laura Ingalls Wilders "lilla huset på prärien". För inridandes med häst och vagn, på torget i den stadsdelen jag bodde då, kommer grisar i höga hattar och karaktäristiska kläder som hämtade ur serien. Vackra, kråsiga klänningar på suggorna. Grisarna går på bakbenen och samlar ved och gör en stor brasa i mitten på torget (kan det ha varit första maj eller påsk när jag drömde detta?) Sedan måste jag och mina kompisar vettskrämda springa och gömma oss bakom pelarna för att grisarna inte skulle hitta oss och grilla oss över elden... Hu vilken dröm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar