Nu vill jag ta tillfället i akt att få säga hur stolt jag är över henne.
Det började bli dags för en två veckors praoperiod och det är inte nu som det var på min tid minsann. Åtminstone inte på den skolan hon går på.
När jag skulle ut och prya som det faktiskt hette då så sattes det upp en lista på arbetsplatser som kunde tänka sig ta emot en elev och så fick man välja utifrån den. Oftast var det flera som slogs om samma platser och så blev man till sist lottad en plats på något dagis eller på en monoton fabrik på andra sidan stan. Det var ändå en skön trygghet i det eftersom man var lite blyg. Det var tillräckligt läskigt att behöva prya.
Tjejen tog sig en funderare var hon ville vara någonstans, tog själv kontakt med den mysiga serveringen på torget mitt i city. Hon ringde först och presenterade sig över telefon och frågade artigt om det skulle kunna passa. (För mej var telefonsamtal till okända rena skräcken i hennes ålder) Hon åkte sedan också dit och visade upp sig för restaurangföreståndarinnan som verkade tycka att hon såg hel och ren och beskedlig ut så visst fick hon komma och praoa hos dem.
Jag passade självklart på att äta min lunch på det matstället hennes första arbetsdag så jag kunde tjuvkika lite på henne i smyg. Hon märkte inte att jag stod i kön, för hon var fullt upptagen med alla sysslor i lunchrusningen. Hon såg ut som vilken proffsig servitris som helst redan efter bara några timmar där, med samma enhetliga klädsel i svart, med förkläde och håret uppsatt. Hon sprang som en tätting och fyllde på vid salladsbordet, torkade bord, plockade disk och serverade gästerna sin mat. När jag hade beställt min lunch och satt vid mitt bord fick hon syn på mig och sken upp, då erkände hon att var rätt trött i fötterna och att hon var alldeles svettig av allt springande i trappan upp till uteserveringen och in i köket och tillbaka igen. Och inte hade fått äta något själv ännu. Tuff tjej som sliter hårt.
Innan jag gick tillbaka till mitt eget jobb hann hon springa förbi mig och bedjande uttrycka:
"Be mig inte hjälpa till och städa när jag kommer hem... SNÄLLA!"
Idag har hela första arbetsveckan gått och hon kände sig osäker på hon skulle orka åka med på lägret i helgen. "Jo, det blir roligt" peppar jag henne. Ha en skojig helg nu älskade Alice! Vi ses på söndag! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar