Idag smäller det. Idag är det fest. Pappa fyller sjuttiofem år!
Vi firar hemma hos mig och fyller huset med släktingar, äter bullar, kakor och två sorters tårtor som mamma bakat (klart man måste smaka av båda) På borden står förstås både svenska och ungerska flaggor dagen till ära. Pyntat med ballonger ända ute vid vägen för att de gäster som aldrig varit och besökt oss lättare ska hitta hit.
Eftersom det förutspås regnskurar så vågar jag inte duka ute, men solen vinner kampen en stund på eftermiddagen så vi kan mingla lite ute ändå. Pappa trivdes och var tacksam över att vi samlat släkten även om han från början uttryckt att han inte ville ha någon uppärksamhet den här dagen.
Framåt kvällningen dukar jag upp till buffé med kräftsoppa som förrätt och så här i efterhand hade det nog räckt med den för alla älskade och lovordade soppan och ville ha receptet med sig hem. All annan mat bleknade på något vis efter det introt, men i köket fanns också framdukat några sorters kallskuret kött, pastasallad med soltorkade tomater och ruccola (även om den trefärgade pastan är italiensk så är rött, vitt och grönt även de ungerska färgerna passande nog) vidare mumsade vi också på mozarellasallad, löktortini, ugnsvarmt bröd, några goda ostar, givetvis ungersk salami och två stora fat med frukt. Alla åt sig mätta och nöjda och jag fick typ sju korgar över.
Pappa reser sig plötsligt, klirrar i glaset och håller ett tacktal. Ett tal till oss som fixat festen, till gästerna som ville fira hans sjuttiofemte födelsedag med honom och till Gud som han tror på och som han vill tacka för varje dag han fått. Den Gud som varit vid hans sida genom allt i livet. Min far önskar nu med sina ord sina barn och barnbarn att också gå på den vägen som leder till Guds närhet. Ett tal som blir gripande och får vissa i gemenskapen att fälla en tår.
 |
| Kristian Svensson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar