Grabben hade inte heller tänkt att häcka i vardagsrumssoffan, men kände sig inte helt kry eftersom jag med största sannolikhet smittat ner stackaren.
Så efter en god middag med lax och klyftpotatis plockade vi fram filmen vi pratat ett tag om att se och kröp ihop under filten.
Tänk att man kan bli så påverkad och berörd av en fjantigt gullig animerad film. Får man bli det och våga erkänna det utan att bli ansedd som tönt? Hör i mitt huvud hur min tonårsdotter uttrycker det på ett sådant där hånfullt sätt som bara tonåringar kan med ett illa dolt flin i mungipan "Din tönt"
Tur att hon inte var hemma.
För visst blev ögonen glansiga vid några tillfällen och ett par tårar ramlade till och med ner på kinden och letade sig vidare ner på filten.
En sådan söt historia om två unga likasinnade äventyrslystna busungar som fann varandra, växte upp tillsammans och gifte sig. Två älskade med drömmar, vissa drömmar som gick i kras och andra som besannades. Stackars lilla söta farbrorn som saknade sin fru så mycket sedan hon gick bort före honom på ålderns höst. Han ångrade så alla löften han gett henne "cross my heart" men som aldrig uppfylldes. Äventyren som åts upp av vardagen.
Något äldreboende vill han inte hamna på så han gör sitt sista äventyr och åker med ett hav av ballonger upp och iväg med sitt hus till Paradisfallen, platsen där han och hon alltid önskat att de någon gång skulle få bo..
Som sällskap får han en scoutpojke som vill hjälpa en gamling för att få den sista medaljen.
Utan tvekan det raraste jag sett på länge.. Tack sötaste arbetskamrat för filmtipset!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar