Färdiga funderingar finns fast förträngs fort, försöker fånga fragment

I förra veckan när oktober precis hade börjat och jag just kommit igång att cykla igen efter den envisa förkylningen, upptäckte jag att jag under min restid fick ihop ett helt långt färdigkorrigerat blogginlägg i huvudet innan jag ens var framme. Om hjärnan då ändå hade varit uppkopplad, för när jag väl var på jobbet försvagades alla tankar och bara spillror av helheten fanns kvar i minnet.
Höstluften, dimmorna och färgprakten inspirerar helt klart där jag susar fram. På bussen såsar man till och är inte särskilt produktiv. Tjock blir man också.

Jag älskar hösten, det gör jag verkligen. Nåja såvida det inte konstant vräker ner och pölarna på cykelvägarna mer liknar hav som bara Gud kan dela på. Trots min smygande kärlek till denna ruggiga årstid så brukar jag ha som sport att vara utan strumpor så långt in på säsongen som möjligt.
Jag klarade inte ända in i oktober i år och igår noterade jag en annan kvinna på stan som var barfota i sina loafers. Hon vann! Fast jag försvarar mig med att det inte kan ha varit frivilligt för hennes del. Någon hade säkert tagit hennes tid i tvättstugan.

Nu släpper jag den tvångstanken och bylsar istället in mig i gosiga halsdukar och möter kylan utomhus på dagen.  Rykande choklad, lurviga tofflor och en skön filt i soffan på kvällen. En varm hand att hålla i kan väl tyckas mysigt också.

Värmen har rest bort ett tag. Återvänder förhoppningsvis innan jag hinner sakna ihjäl mig.
Hej höst!