Besökstid från 13.30. Lilla pappa blundar och andas tungt när vi kommer på besök den här dagen. Det ser ut som att han sover riktigt djupt, men tittar ganska snart förvånat upp och uttrycker direkt "vad roligt!" när han för syn på oss. Jag hör på den hesa rösten att han menar det trots att han inte orkar le med vare sig munnen eller ögonen. Han beklagar sig över att han inte har något att bjuda på när vi kommer, och att han inte har bemödat raka sig.
Jag har fullt sjå att inte brista ut i hejdlös gråt när jag ser honom så här. Så liten och svag, som en liten sjuk pojke igen. Så mycket sämre och tröttare än för bara några dagar sedan. Vi småpratar lite om allt möjligt en stund, om den där sjuksköterskan som inte förstår vad han menar, om vädret och om hindermässan i den vanliga oförändrade världen utanför sjukhusfönstret.
Men när mamma kommer in genom dörren en stund senare, lutar sig lugnt över honom och hälsar med en kyss och en mjuk smekning på kinden då kan jag inte stoppa tårflödet längre. Hon känns så stillsam och nästan ovanligt trygg, så varför kan inte jag behärska mig? Varför kan inte jag visa mig stark för honom?
Jag hoppas att han ser att mina tårar är ett tecken på min kärlek, och de tar inte slut.. inte när jag kramar honom när det är dags att gå, inte i hissen ner och inte ens mitt bland alla människor på stan.
Oh God we cry out for your mercy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar