Min disciplin med hunden känns undermålig just nu och han stretar med nosen oavbrutet i backen likt en egensinnig självgående dammsugare. Hans roll i familjen är ändå ett skönt tillskott, att komma ut med honom på en långpromenad i snön gör gott för alla sinnen. Det har snöat fridfullt i flera dagar nu. Många väntar på våren och är rätt less på vintern, men inte jag.. inte just nu. Ivrigt kvittrande, livfullt pigga småfåglar skulle antagligen göra mig ganska irriterad. Jag uppskattar det lugn i den snötäckta skogen som ger ett nästan svartvitt intryck.
De små granarna som börjar växa upp på det gamla hygget har alla fått en liten snöboll överst på toppen. Det ser lite lustigt ut och får mig att le. Jag plockar av en sådan snöboll, färdig att kastas till hunden. Men han är måttligt intresserad för den medhavda bollen med snöre på är betydligt roligare idag. Vi kastar den om och om igen och han ger sig inte. Det är lika roligt hela den långa vägen. Olyckligtvis råkar bollen hamna uppe på en tallgren och den tid det tar innan vi får ner den igen.. är bara för lång. Att ens försöka finta med en pinne går han inte med på och sticker av bakåt för att söka rätt på bollen.
Väl hemma igen är Aslan helt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar