Funderingar förfärar, för förslöad? far får förlåta..

Förtvivlad över det faktum att far blev så plötsligt allvarligt sjuk, skrek jag ut min bön till Herren. Han som har all makt. Den enda räddningen i allvarets situation. Inför Guds ansikte är jag liten och ödmjuk. Inför Guds helighet ber jag om Hans övernaturliga kraft och om Hans varma, fridfulla närvaro genom allt.

"Har jag inte sagt dig att om du tror ska du få se Guds härlighet"

"Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat"

I djup sorg ligger jag platt framför brasan, ser in i den flammande elden och frågar i mitt inre.. Åh himmelska Far, är Du vred på mig att jag inte var ihärdig nog? 

"Nej, mitt barn.. Jag väcker inte den som sover nu.. inte än"