skriker jag inte ut att jag är någon renlevnadsmänniska.
Jag viskar att jag var vilse men hittat hem, förlorad men förlåten.
När jag säger att jag är kristen
menar jag inte att jag är förmer än någon annan.
Jag erkänner att jag stapplar och behöver Honom som min ledsagare.
När jag säger att jag är kristen
försöker jag inte visa mig starkare.
Jag bekänner att jag är svag och behöver Hans styrka att fortsätta.
När jag säger att jag är kristen
skryter jag inte om att vara framgångsrik.
Jag bekänner att jag har misslyckats och behöver Hans hjälp att komma rätt.
När jag säger att jag är kristen
hävdar jag inte att jag är perfekt.
Mina brister är alltför synliga men Han anser mig vara värd det.
När jag säger att jag är kristen
kan jag fortfarande känna smärta.
Det finns stunder i sorg och jag ropar ut Hans namn.
När jag säger att jag är kristen
är jag inte heligare än du.
Jag är bara en simpel syndare
som fick ta emot Hans nåd... på något sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar