Sjukdomens snabba smärtsamma spridning sänker stridsmannens styrka

Svagare för varje dag. Oerhört snabb försämring.
För bara några få veckor sedan hade vi ingen aning.

Cancern som först då upptäcktes i tjocktarmen och på levern har också spridit sig till mjälten och båda lungorna. Chockartat. Symtomen talar för att sjukdomen tagit över hans kropp och det är för sent för behandling. Han är inte stark nog. Inte nu längre. 

Häromdagen satt han upp och åt glass när jag kom på besök. Han kändes lite piggare, lättad över beskedet att cancern inte nått hjärnan som befarat.
Två dagar senare orkar han nästan inte sitta upp alls.
Han blundar, men när vi tror att han sover så tittar han yrvaket upp ibland och vill vara med i gemenskapen och vill säga något med svag röst.
Ibland rör han bara på läpparna för kraften räcker inte till för att orden ska komma fram.
Det rosslar i halsen. Fötterna och benen är svullna och vätskefyllda. 

Så liten och späd, vill inte äta..

Ett litet barn hörs utifrån korridoren och pappa säger med säkerhet att där är början och här är slutet. Han vet..

Döden närmar sig? Det vill vi inte tro på..

Han själv är lugnare och mer redo än någon av oss. 

Fridfull, trygg och säker på den vila han får i Guds händer.

Jag höll din hand och gav dig en puss på kinden pappa, vinkade hejdå i dörren...
osäker på om jag får se dig i livet igen..