Att säga farväl..
Jag undrar om du känner när jag håller din hand,
när jag klappar din lena kind som sköterskorna hjälpt dig att raka idag
eller när jag smeker ditt vita, mjuka hår.
Jag undrar om du hör mig när jag säger att jag finns hos dig.
Okontaktbar, ingen respons på tilltal eller beröring.
Inte sedan dagen då läkaren sa att de inte kan ge dig någon bot på din explosiva cancer.
Du undrade med tunn och förtvivlad röst "vad gör vi dådå?"
Sedan sa du inget mer. Hoppet togs ifrån dig i den stunden?
Du sover så fridfullt, andas långsamt och hela rummet känns harmoniskt.
Din rofylldhet speglar den person du alltid varit. Lugn, varm och mysig.
På något oförklarligt vis känns du ändå pigg och kry i ditt inre och jag saknar din busiga blick och ditt skratt. Väntar på att du ska slå upp ögonen, sätta dig upp och se hela din familj samlad hos dig.
Det snöar utanför fönstret, det ser inte du men jag berättar det för dig.
Att gå ifrån dig ikväll var så oerhört hjärtskärande.
Sov gott pappa, jag älskar dig.
Du behöver inte svara, jag vet att du älskar mig..
För Guds rike är inte ord, utan kraft
Mina tankar finns hos dig.
SvaraRaderaKram