Begåvad, bögig belgisk besserwisser belyser bestialiskt begångna brott

- Bon!

Den lille korpulente mannen som Agatha Christie skapat lärde jag känna redan på mellanstadiet och då i pocketform mest troligt under regniga sommarlovsdagar. Den världsberömda detektiven Hercule Poirot är alltid välklädd, oftast i ljusa kostymer och alltid utan en enda skrynkla. Han är pedantiskt noga med finishen på sitt vältrimmade ansiktshår och besväras av saker som oreda och obekvämligheter.

Vi tittar på avsnitt efter avsnitt med den ena mordgåtan efter den andra och den första värre än den tredje och den sjätte läskigare än någon annan. Den feta, elaka kvinnan som grillades i solen. Drogad av något som förlamade henne så att hon förblev sittandes där på sitt feta arsle i sin solstol utan förmågan att ropa på hjälp. Alla utom maken hade viljan att peta ihjäl henne, men vem gjorde det? Jag försöker lära mig att tänka precis som hjärnan med de grå cellerna så att jag kan briljera med att först av alla i soffan avslöja mördaren. Jag jobbar dessvärre fortfarande på det..




Den sexiga mustaschen tilltalar numera även min tonårsdotter och vi tittar gärna tillsammans under samma filt. Skrämmer varann lite på skoj och gömmer oss bakom kuddar om det blir alldeles för läskigt. Under sportlovet laddade vi med popcorn och hann plöja igenom ett par avsnitt per kväll. Snart är det lov igen med påsken som stundar och kanske kan det ge utrymme att se resten av avsnitten..

Älskar det. Älskar honom. Älskar henne.