Frusen fastän fötterna fick fart för förföljaren förskräckte.

Mina arbetsdagar är fyllda med människomöten. Därför tycker jag det är så skönt att gömma mig i lurarna på vägen hem. Massor med prat och skratt och skrik runt omkring mig, men det hör jag inte. Jag ser det och anar det, men bryr mig inte. Jag är inte i deras värld just då.

Jag hade inte någon större lust att vänta på länsbussen utan planerade att ta lämplig stadsbuss och sedan gå den där vanliga sträckan genom skogen. Hellre det än stå och vänta och frysa i trekvart. Jag hinner precis med bussen och kliver på med andan i halsen sist av alla.
Därför ser han mig inte...

Jag diggar min musik för mig själv, folk kliver på och folk kliver av och jag åker med ända till ändhållplatsen. Det är ovanligt kallt ute för årstiden och jag försöker gå lite snabbare för att inte förfrysa, men det är halt under den nyfallna snön så det blir en svår balansgång. Jag hör inte att någon går precis bakom mig men jag ser det i skuggan av gatubelysningen och tycker nästan han går lite för läskigt nära. Det är mörkt och ensligt och jag tycker det känns obehagligt.

Jag vill att min förföljare ska få en chans att gå förbi så jag slipper känna mig obekväm till mods, så jag stannar till en stund och låtsas rota efter något oviktigt i min handväska. Då passerar plötsligt brorsan och utbrister tillgjort förvånat med ett stort leende "Jasså det var du!"

Puh som han skrämdes..
Konstigt att ingen av oss hade skymtat den andre under hela bussresan, men nu fick jag trevligt sällskap och en trevlig prick att tala med hela promenaden hem en isande vintervit marskväll som den här.