Startar som stapplande skridskoskär, svischar sedan snitsigt

Söndag.
Vintrig, tidig vårsol strålar från en klarblå himmel. Jag är ledig, äter en långsam frukost och längtar ut. Behöver lite ljus efter mörker.

En dag på Hjälmaren har länge stått på önskelistan över utflyktsmål och idag tillåter både vädret, tiden, andan och hälsan. Varm choklad i termos och några havrekakor till det packas med. Tjejen vill inte följa med och killens skridskor var visst rejält urväxta sedan i fjol. Han får testa långfärdsskridskorna på sina Goretexkängor och är med på noterna. 

Alla nybyggda hus i området runt sjön förvirrar så vi åker vilse. Det kan helt klart växa både många och höga hus på ett år, flyttas på vägar också. Men om inte alla så åtminstone någon väg bär till Rävgången och med viss fördröjning kommer vi till sist fram.

Hunden fick tydligen följa med och gav minsann skäl för sitt rykte om en skällig ras. Alla andra hundar som också fått följa med sina hussar och mattar ut på äventyr skötte sig exemplariskt och bara tittade lite stroppigt åt Aslan när han satte igång. Vavavavava! Dumma hund. Men klart han också behövde få lite frihet. Att få halka runt där ute på isen, med vidderna omkring, vinden i ryggen (eller rumpan i hans fall) och den friska luften i lungorna.

Jag är osäker och stapplande när jag först kliver ut på isen. Det gäller att hålla balansen och det räcker nästan att sträcka ut armarna så tar vinden tag och jag glider framåt och iväg. Vänjer mig snart och minns hur det var man gjorde. Underbart! Tyvärr låg inte vinden i ryggen även på tillbakavägen och det kändes i vaderna. 

Fikapaus, klampa bort i snön med skridskorna kvar på och hitta en ledig klippa att sitta ned invid. Luta sig i lä mot en varm stensida, slänga av sig vantarna, blunda och känna solens värme på kinderna. Härliga, fria, rogivande dag.