Fast jag vet inte om det var så vansinnigt kul då far gick bort och tiden som följde. Ändå är det idag exakt fem månader sedan jag smekte far på kinden för sista gången och livet går trots allt vidare för oss andra.
Jag passerar kyrkogården på min resväg till jobbet och jag sneglar upp i backen mot fars grav. Jag kan se den ända från vägen. Det dröjde ett tag innan tjälen gick ur marken så pass att stenen kunde sättas upp. En tidig morgon i början av juni när de andra i familjen fortfarande sov cyklade jag iväg till far för att lämna en blåklocka. Då stod stenen där i morgonljuset och tårar föll på den skrovliga ovansidan.
Saknaden kommer och går och vissa stunder påminns man extra mycket. Som till exempel när jag nu i midsommartid satt i båten med metspöt, fiskarna hoppade i vattenytan och flötet sjönk. Det nappade och jag grät. Sorgchocken var total mitt i lugnet på sjön då jag mindes hur pappa blev ivrig som en pojke när fisken högg på masken. Ljumma sommarkvällar som denna när vi semestrade i Värmlands natur som barn. Pappa älskade det och doften och smaken av stekt abborre till frukosten i den lilla timmerstugan är ett oförglömligt minne.
Tiden går fort när man har roligt.. och jag upptäckte att jag lyckats att inte blogga ett endaste dugg på två månader och jag antar att det är läge att åtminstone sammanfatta semestern som varit.. en annan dag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar