Friska fotsteg framåt, förnimmer fortfarande friheten från fjället.

Laddade till tusen och ivriga som små barn ser vi till att vakna tidigt. Genom det öppna sovrumsfönstret på loftet hör vi det sövande ljudet av bäcken som forsar. Men vi somnar inte om, inte den här morgonen. Istället går vi ner och äter en stabil frukost, knyter på vandringskängorna, packar det sista och sätter oss sedan i bilen som ska ta oss runt Storsjön och på den svårframkomliga vägen sista sträckningen fram till Nordsätern.

Vädret ser lovande ut precis som det förutspåtts över Storådörrsfjällen. Växlande sol, lagom vandringstemperatur på dagen och lite kallare på nätterna, eventuellt lite snö sista natten. Så kränger vi på oss packningen och vandringen startar vid de små stugorna med Storåkläppen i bakgrunden, men vi går åt andra hållet vidare in i skogen. Luften känns höstig och klar och fjällbjörkarna har börjat gulna, mer än träden därhemma. Hela vägen till renvaktarstugan följer vi vår trogna följeslagare Storån. Den forsar inte riktigt lika livligt som vi är vana vid att se den, det är helt enkelt mindre vatten i år men det är otroligt klart och rent och friskt att dricka. Snart värmer dagen så pass att vi blir riktigt varma. Någon av oss får knäppt nog för sig att bada i den iskalla ån.


Storådörren kommer närmre och närmre och snart så vandrar vi längre än vi tidigare gått. Här börjar oupptäckta vidder. Plötsligt står vi vid tröskeln mitt emellan Synder Storådörrsfjället och Nörder Storådörrsfjället. Naturen här är nästintill obeskrivligt pampig, bergen som tornar upp sig ovanför oss, ån som ringlar livfullt i mitten, de höstiga färgerna i det karga landskapet och renarna som håller till i periferin.

Mitt i allt det vackra börjar vi resonera. Packningen känns ganska tung på axlarna nu och fötterna börjar ömma efter en hel dags vandring. Någonstans måste vi nu hitta en bra plats att slå upp tältet på för natten. Att gå igenom hela bergspasset utan att veta vad för sorts terräng där är känns tidsmässigt inte genomförbart innan skymningen. Att gå tillbaka en bit för att vara på säkra sidan känns onödigt och tråkigt. Vi väljer trots allt att vandra ett stycke längre in i passagen. Vinden är inte så vansinnig som den kan vara och mitt i passet häpnas vi över oasen som erbjuds framför oss. I en dalsänka bakom nästa kulle är det lä och där växer det mjukaste gräset. Helt overkligt och en perfekt plats för vila.

Det här hade vi aldrig kunnat föreställa oss eller vågat drömma om, att faktiskt få sova mitt i passet. Vi hade ju ingen aning om hur naturen såg ut här och hade till och med funderat på om det skulle vara för stenigt och hårt att få ner tältpinnarna i marken. Men här kunde vi nu slänga av oss vandringskängorna och springa runt i strumplästen i det helt underbara underlaget. Ån breddade sig till en liten miniatyrsjö alldeles intill och på vardera sidan om oss var vi omslutna av bergväggarna där de reste sig som högst.


Kvällsluften började bli lite kylig och det smakade gott med varm kvällsmat innan vi klev in i tältet. Vi var trötta för natten tidigt och orkade nästan inte vänta på att klockan skulle bli rimlig sovtid för vuxna. Hunden snarkade redan gott på rygg i ett hörn. Vi höll oss vakna en stund till med lakritskulor och ett parti Chicago i ficklampsljuset. Elda några värmeljus för att få bort det råa ur tältet, på med mössan och sedan ner i sovsäcken för lite sömn en spännande natt.

'