Dimmorna döljer dörren, drömmens dragningskraft den drivande drogen

Mitt i den mörka natten vaknar jag med ett ryck och kan inte låta bli att skrika lite rakt ut. Ovanför bergstopparna hör jag ett ljud som påminner om en svetslåga. Det är vinden som tar fart och viner nedför bergväggen ner i vår dalsänka och ruskar sedan om vårt lilla tält med väldig kraft. Jag ligger vaken en stund och lyssnar till hur tältduken prasslar, rycker och sliter. Förstår att tältet är väl förankrat och byggt att klara sådan här miljö, men kan i alla fall inte låta bli att tycka att det är lite läskigt och spännande på samma gång. Efter en stund slappnar jag av och somnar om.

Framåt morgonkvisten hör jag från utsidan av tältet
"Du måste komma ut och se det här...!" och när jag lyfter undan tältöppningen så får jag se hur molnen sveper förbi så lågt att bergen vid sidorna om oss nästan är helt täckta av en sagolik dimma. Har aldrig upplevt dess like. Egentligen är det inte så konstigt eftersom vi befinner oss på rätt hög nivå då bergstopparna till höger och vänster om oss båda beräknas till ca 1500 meter över havet. Det tänker man inte riktigt på, särskilt inte när man är nyvaken och helt hänförd över utsikten.

Mina fötter var inte jätteglada efter gårdagens dagsvandring. Skorna hade orsakat så att delar av mina fötter svullnade och värkte. Oklart om jag över huvud taget skulle kunna ta på mig skorna dag två, eller hur mycket jag skulle orka vidare. Men natten måste ha gjort underverk, eller så lockade fortsättningen på äventyret för mycket för att låta mig hindras. Jag ville inte bara gå tillbaka nu, jag ville se hur det såg ut på andra sidan.

Vi kommer på den briljanta idén att låta tältet stå kvar och fortsätter därmed bortöver med mindre packning. Det känns betydligt lättare att gå och vi njuter i fulla drag av omgivningarna här. Vädret är strålande vackert och bara en sådan sak som att äta mat mitt ute i vildmarken precis invid ån är helt fantastiskt. En enkel middag serverade i kåsor med Oncle Ben´s snabbris och en burk Concarne förvandlas till i klass med gourmetrestaurang. Himmelskt gott och med bästa utsikten utan att ens behöva boka bord. Det finns ändå ingen möjlighet att ringa för någon vidare mobiltäckning är det inte tal om. Vi är helt isolerade från civilisation och sociala medier och ser inte skymten av några fler människor så långt ögat kan nå.

På vägen tillbaka plockar vi ihop tältet och vandrar till en ny plats att att sova på. En plats lite längre ner så att det inte blir för långt att gå mot Nordsätern sista dagen. En fin plats nära ån. Vi har ytterligare lite krafter sparade och tar oss brant uppför på en av höjderna invid och får en enorm utsikt över hela fjällvärlden runt oss. Vi ser hur ån ringlar som en liten pissränna långt där nere och skymtar tältet som en liten uppställd näsduk.

Sista natten sover jag lite sämre, det har slagit om och blivit kallare och råare och jag vaknar av att jag fryser. Då tänder vi några värmeljus mitt i natten och ligger vakna en stund och skrattar. All hög luft gör en lite knäpp så måste det vara. Det blir i alla fall tillräckligt med nattvila för att orka med den sista etappen hemåt, även om den känns ganska dryg. Det blåser kallt men vi klarar oss från både den utlovade snön och regnet. Vi väljer att gå så nära ån som möjligt på tillbakavägen och vid ett tillfälle kliver jag på en tuva som verkar säker att gå på men missbedömer och plurrar fullständigt. Ena benet ända upp till knäet täcks i sörja och blöta och jag måste säga att det blir rätt klafsigt att gå så sista biten. Men det var väl tur ändå att jag inte lyckades med det dag ett.

Trötta men lyckliga är vi åter vid Nordsätern och jag passar på att planka någons utedass.
Min dröm har besannats med råge. Jag har stått där en dag, mitt i det mäktiga passet. Mer därtill har jag övernattat där, gått vidare genom hela passagen och skådat hela vidderna på andra sidan. Magiskt och oförglömligt!