Rekommenderar Rainman, recensenten rosar Roberts rörande realistiska roll

Jamen,
jag hade alldeles glömt bort mitt i all omotivation att jag i kontrast till den magiska fjällupplevelsen i september strax därefter fick nöjet att göra en liten storstadstripp.
Ni vet ju hur mycket jag älskar teater och fick till min stora glädje i födelsedagspresent i somras biljetter svåra att få tag på. Slutsålda biljetter långt i förväg till föreställningen på Rival på söder i Stockholm. Biljetter till Rainman baserad på den där fyrfaldigt Oscarsbelönade filmen ni vet med Dustin Hoffman och Tom Cruise från det ljuva åttiotalet.
Yeeeyyy, let´s go!

Tog tåget på morgonkvisten den där lördagen i början av oktober. Det hade förutspåtts regnväder i Stockholm så paraplyet fick åka med, men behövdes faktiskt inte plockas upp förrän i regnskuren på tillbakavägen senare på kvällen. Det blev en mulen men mysig promenad genom gränderna i gamla stan, vidare upp mot slussen och förbi alla charmiga båtar längs Söder Mälarstrand. Lite lunch på det och sedan leka kulturell ut och in i konstgallerierna på rad. Trevligt, mycket trevligt. Det ena galleriet grällare än det andra. Men så fastnade jag för en stor målning av staden i nattljus, konstnären kommer jag tyvärr inte ihåg namnet på. Ett väldigt läckert fångat motiv för endast ca en månadslön brutto. Jag valde att inte prioritera konsten där och då och satte stopp för spontanshoppingen. Det hade dessutom blivit lite otympligt att kånka med sig den stora målningen in på teatern. Istället gick jag in och njöt av allt fint och plottrigt i den toksöta tebutiken mitt uppe på Hornsgatspuckeln. Jag handlade visserligen inte något där inne i teparadiset heller, men atmosfären där inne var svårslagen. Nu måste jag tillbaka till huvudstaden snart och rätta till mitt misstag, om det blir te eller konst jag kommer hem med det återstår för den trogne läsaren att få reda på..

Till slut var det så äntligen dags för huvudnöjet för dagen. Med stor iver och öppna sinnen satte jag mig tillrätta med ett glas vin. I pjäsens huvudroller som bröderna Raymond och Charlie Babbitt ser vi Robert Gustafsson och Jonas Karlsson. Samspelet dem emellan är fantastisk och känslan av broderskärlek är så djupt äkta och fängslande. Gustafsson är fullständigt genialisk i rollen som den autistiske Raymond, gestaltad med trovärdighet varvat med humor. Han gör mig fullständigt knäckt och när pjäsen är över kan jag nästan vrida ur min blus av tårflödet.

"Aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt, hör du vad jag säger.. aldrig, aldrig, aldrig skada Charlie Babbitt..."
Den känslan. Älskar det.