Vandringen via vovvens vinklingar

Gästbloggare: Aslan Mittelspitz

För två månader sedan var jag ute på min längsta promenad någonsin.

Först åkte vi bil i en evighet. Som tur var hade jag ett gudomligt skönt täcke att ligga på och min gosehund med mig att snutta på. Längs vägen stack jag ut huvudet och morrade på några varelser med horn på. De irrade hit och dit framför oss på vägen och verkade allmänt förvirrade. Jag skrämde minsann iväg dem, men det skulle inte bli sista gången jag såg sådana.. När jag så äntligen fick hoppa ur bilen utan att behöva hoppa in i den igen sprang jag snabbt med all spring i benen jag hade genom skogen och upp till det lilla huset på höjden. Jag sprang så klart med ner till bäcken och hämtade vatten också. Här har jag varit förut med det var på den tiden när jag var en liten valp.

Nästa morgon skulle vi till min besvikelse in i den där så kallade bilen igen. Den skumpade hit och dit på den knöliga vägen och den åkte betydligt saktare framåt än dagen innan. Det var riktigt tröttsamt så jag suckade högt i baksätet flera gånger. Till sist öppnades äntligen dörren bredvid mig och jag skuttar ivrigt ut i min enfaldiga tro att jag skulle få lite frihet...men icke. Jag kopplas direkt ihop runt halsen i lina. Vanligtvis går de där tvåbeningarna så sakta så jag brukar få springa fritt i skogen, göra snabba avstickare och tillbaka. Det brukar kunna bli dubbelt så långt som deras mesiga promenad minst.

Men den här promenaden blev minst sagt mesig. De gick och gick och gick och gick de där envisa tvåbeningarna, Tack och lov stannade de för att kissa ibland, då passade jag på att söka skydd bakom packningen och vila en stund. De längre pauserna blev när de fixade käk, det var skönt då hann jag till och med slumra lite. Jag brukar ju för tusan få dröna hela förmiddagarna därhemma så vad var detta?! Men det var fint att gå här på något vis, inte som skogen hemma utan annorlunda omringade av de största stenar jag sett. Jag plaskade med tassarna i ån och drack det goda vattnet när jag ville. Det följde nämligen med oss hela vägen och var lika rent och friskt som i vattenskålen hemma på köksgolvet.

Så äntligen spände de tvåbenta upp ett hus att krypa in i. Jag fick äta min mat i sådan där skopa som de andra. Sedan lunsade jag in så fort jag kunde, tog bästa platsen på ett skönt täcke och somnade nog rätt snabbt där på rygg..

En natt till i det där huset fast med annan tomt runt, och under två dagar till gick vi vidare och tillbaka. Vid flera tillfällen kände jag lukten av sådana där horndjur på långt håll och morrade åt dem också. Jag satt ju dessvärre fast i lina så jag kunde inte jaga dem hur gärna jag än ville. Men vid ett tillfälle när jag blev fri då såg jag min chans att sätta av efter något som flaxade inne i en bergskreva. Matte sa att det var fjällripor. Jag lyckades inte fånga någon för de flög för högt men gosse vad roligt det var!!

Det där var ett äventyr vill jag lova och det bästa av allt var att jag inte behövde bära en pinal, det fick de andra göra.