Dyster dag då djävulska diffusa drömmar destruktivt definierar dödens deja-vu

Hemska drömmar har spökat för mig om nätterna till och från. Nu har det varit lugnt ett tag tack och lov. Jag vill sova skönt på bylsig kudde, drömma vackert och känna mig utvilad när jag vaknar till den nya dagen. Att drömma om döden, min egen död.. som jagar mig känns inte så fräscht och uppbyggligt. Det skrämmer mig helt ärligt. Jag drömmer om den djävulusiska cancern som en personifierad mördare.. och han spänner blicken i mig. Jag försöker skrika men ingen hör mig.

Det blir en dyster grå dag, småduggig och rå precis som för ett år sedan. Dagen var då dessutom överfylld av en dotters sorg. Dagen då jag tvingades säga godnatt och sänka ner min far till vila i jorden. Att ett år efter det skulle gå så fort kunde jag aldrig ana. Tiden tickar på som aldrig förr, bråttom har den och det är redan första mars.. igen. 

Jag åker till graven och lägger ner ett par stenar på tallriset och stor saknad bubblar upp till ytan igen. Sorgattack och tårar överrumplar mig.

När jag, tjejen och mormorn var på stan senast hittade vi de där fina stenarna med text på i den charmiga inredningsbutiken på hörnet. Tänkte direkt att de skulle vara fina att lägga ner vid fars grav. Den ena sade "Älskade morfar" och den andra sade "Saknar dej"..
Så är det..