Jag brukar inte vara den som kallar mig för debattör. Ej heller brukar jag ge mig in i livliga diskussioner kring ämnen jag brinner för så att jag får hävda min rätt. Jag är liksom inte den politiska typen i mitt uttryck, inte alls på samma sätt som min frispråkiga dotter. Men med mitt arv, en gnutta kort stubin och en dos ungerska gener, skulle jag nog kunna vara en ganska hetsig åsiktsförmedlare. Jag kanske kommer dit i livet någon gång då jag tycker sådant är det roligaste som finns, men inte just nu. Nu håller jag mig till den tysta men likväl så talande formen, skriften.
Ändå så kunde jag idag på morgonen inte låta bli att kommentera en status på Facebook som triggade mina åsikter och därmed också irritationen över hennes. Fortfarande i skrift visserligen och jag skrev förstås i allvar men med en underton av förekommande ironi. Den stora frågan om kvinnans och mannens jämställdhet upprör många, framförallt då kvinnor av någon anledning. I flera fall till överdrift känner jag, och kvinnorna själva gör sig tyvärr mer till åtlöje än att det ger ett respektfullt intryck med sig. Orättvisorna är fruktansvärda när mannen i familjen med två bilar alltid får åka den stora fina bilen till jobbet och kvinnan får ta den lilla. Så klart är det så i alla hem? Alla med två bilar har alltså ett riktigt lyxproblem här och måste nog skriva schema om hur många dagar och vem som får åka i stora bilen så det inte blir en diskrimineringsfråga.
Hemma hos oss lagar så gott som alltid mannen maten numera, inte för att jag vill ha jämställd könsfördelning på de så kallade kvinnosysslorna utan för att det helt enkelt passar sig bättre så just nu. Men jag har verkligen ingen lust att byta däck på bilen nu när våren nalkas, trots att jag är kvinna så är det inte min grej riktigt. Vi ringer kanske verkstaden och tar för givet att det är en man som svarar.
Precis så är det, flikar min dotter in och ger direkt ett talande exempel på det:
"En pappa krockar med bilen och sonen skadas. När de kommer till sjukhuset säger doktorn: Men, det är ju min son! Vem är doktorn?"
Pojkens mamma är förstås den kvinnliga doktorn i det här fallet och det är inget konstigt med det men väldigt många som läser det där exemplet har svårt att få ihop det enligt undersökningar och min dotters uppspelta utsago. Fast nu när jag tänker på det medan jag skriver om det så kan det faktiskt vara en manlig doktor ändå eftersom möjligheten finns att pojken kan ha en andra pappa...
Avslutningsvis och sist men inte minst måste vi också avskaffa morgongåvan i jämställdhetens namn. Den gåva som enligt tradition maken ger sin fru på morgonen efter bröllopet.. för var är rättvisan i det om inte båda får present?
Kram och godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar