Han är förskräckligt söt men ganska mycket slyngel och jag vet att det inte är hundens fel. Jag är inte jättevan med hundar det ska jag villigt erkänna eftersom detta är vår första hund. Vi gick flitigt och engagerat på valpkurs alldeles i början, men det var då det. Han fyller tre år snart och inte är det mycket disciplin här inte. Problemet är att vi inte använder samma sorts kommandon, vi har inte samma rutiner på promenaderna och vi har olika kroppsspråk allihop. Hunden blir förvirrad inte undra på det.
Han stretar och drar och nosar i backen som en självgående gräsklippare så här på vårkanten. Han skäller gärna på förbipasserande barn som dyker upp för plötsligt, det är nämligen jätteläskigt.
Så kom vi till den här biten med möten med andra hundar..
Tjejer går bra, det är bara så spännande och han kan stå och gny på långt håll när han får syn på sin älskling den lilla mellanschnauzern strutta förbi. Men när vi möter hanhundar då kan jag inte slappna av ens en sekund. Vi har provat alla de där sätten som rekommenderas enligt konstens alla regler och tagit till oss av tipsen från de bästa hundpsykologerna. Det fungerar inte för oss med denna slyngel kan jag konstatera, men jag konstaterade det inte snabbt för vi har sannerligen jobbat med det. Till slut upptäckte jag när jag var ute ensam med vovve och efter att vi tränat in kommandot "vänta" med tålamodsövningar, att bästa sättet var just att låta hunden vänta tills mötande hund passerat. Man lär känna sin egen hund liksom.
Men så kom det där mötet i skogen idag som jag tänker berätta om, det mötet som faktiskt gjorde mig illa till mods. Solen sken, citronfjärilarna lekte invid skogsstigen och allt var bara skönt. Jag ser på håll hur en riktigt stor hund närmar sig (fråga mig inte om vilken ras för det har jag ingen aning om mer än att den var brun, muskulös och kortpälsad). Jag kallar in min vovve med kortare lina så jag känner att jag har koll, säjer "sitt" tätt följt av "vänta". Vovve sitter snällt och väntar och den mötande hundägarinnan passerar med sin bjässe, men då gör hennes hund ett utfall. Aslan morrar tillbaka och vi får genast skulden. Istället för att vänligt uttrycka att hon tyckte det vore snällt om vi kunde gå vidare lite snabbt så börjar hon ilsket skrika åt mig.
"DU FÅR VÄL FÖR FA-AN FORTSÄTTA GÅ ISTÄLLET FÖR ATT BARA STÅ DÄR STILLA OCH VÄNTA!!!" hon kastade ilsket med armen medan hon skrek.
Jag blev bara så paff där och då och fann mig inte ens att svara den buffliga kvinnan.
Plötsligt kände jag mig som en liten mullig flicka igen som gjort något fel och det knöt sig i magen. Jag var tillbaka på skolgården på lågstadiet då vi spelade basket, och jag fick fula glåpord och hånflin av grabbarna som tyckte jag var fruktansvärt kass när jag inte lyckades fånga bollen..
Snart var jag åter i verkligheten hemma på min gata, växte snabbt upp och skakade av mig det där obehagliga mötet. Elaka människa, hon ska inte få förstöra resten av den här fina vårdagen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar