Vilken tur att jag hade med mej hunden när jag var ute med hunden.
Han svansar före med vinden i pälsen, smälter in i omgivningen med sin gyllene färg mot det guldiga torkade gräset på ängarna från i fjol. Vi går i skogen eftersom jag fortfarande inte har några hundbajspåsar hemköpta att ta med mig ut. I skogen kan han springa långt i väg och obemärkt lägga en gödslande hög på mossan där inga människofötter kladdar i det. Men i skogen går jag lätt vilse när jag går ensam. Jag förlitar mig alltid till andra som är med i sådana sammanhang, följer bara med och lägger inte märke till hur eller var vägen går.
Dessutom förändras naturen hela tiden med vitt täcke från ena stunden till den andra stunden med gröna granar och översvämningar. Det gör den oigenkännlig för mig.
Stigarna är många och slingrar sig runt i skogen åt alla håll och jag vet inte vartåt jag ska.
Jag frågar hunden, han hittar och nosar upp den bästa vägen. Han har gått här förut flera gånger och leder mig smidigt framåt så jag slipper trampa i lerpölarna.
Vårsolen är skön i dag och ger mej en anande början på fräknig vårhy och det är riktigt skönt att va ute och gå ensam med vovven. Tills vovven på långt håll får syn på grannhunden som han inte tycker om ens lite, och skäller och stretar tills han nästan kräks. Då ger jag upp, går in och njuter av solvärmen genom fönstret istället, gottar mig som en katt och kommer bergis somna..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar