Unge herr tonåring hade dessutom varit på badhuset och berättade om äventyrsbadet och känslan att hoppa från tian i hopptornet. Att falla hejdlöst och landa djupt under vattenytan. Man måste akta så man inte får pungplask.
Vatten, simma, fartyg, Titanic..alla dessa faktorer under dagen påverkade nog min dröm om natten. Men jag har aldrig varit med om liknande dröm och jag ska nu berätta varför..
Jag befann mig på en stor båt, fast "jaget" var mörkhårig till skillnad från mitt verkliga jag och frisyren var kort och vågig som om jag var skådespelare i en skildring från 1900-talets början.
När jag står och tittar ut genom båtens salongsfönster ser jag plötsligt horisonten försvinna. Den vackra solnedgången höjer sig och försvinner uppåt och jag inser att båten sakta sjunker. Människor runtomkring mig börjar slåss för att rädda sig själva. Jag vet inte hur, men plötsligt befinner jag mig i det mörka, kalla vattnet. Som i en evighet tycks det simmar jag åt det håll jag tror är uppåt, uppåt, uppåt. Tomhet, kyla och en evinnerlig osäkerhet om livets vara eller inte vara. Till slut når jag ytan, kippar efter andan och lyckas ta mig upp ur eländet. Jag kliver upp på en gata som vimlar av människor, ungefär som när man kliver upp ur underjorden från tunnelbanan i storstaden. På den gråa gatan där uppe pågår livet som om inget hänt, ingen tar notis om det sjunkande fartyget eller om oss som försöker ta oss upp, som kämpar för våra liv. En otäck likgiltig känsla.
Där vet jag inte om jag vaknar till en stund eller vad som händer men när jag fortsätter drömma är jag åter tillbaka på samma stora båt som jag befann mig på i början av drömmen. Återigen upplever jag hur jag inser att fartyget är på väg att sjunka, skräcken och rädslan att drunkna..igen.. Jag måste försöka kämpa mig upp till ytan ytterligare en gång, kippa efter luft, efter liv.
Sedan fick det vara nog, sedan fick det vara morgon med solljus i rummet och en dag att leva på riktigt i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar