Jag oroar mig, det är sent och jag får inte tag i henne.
En vanlig tonårsmorsas vardagskväll? Hennes mobil är skrutt och dör och vare sig mina signaler eller sms går fram. Min oro når henne inte. Jag vet att man måste låta dem vara ibland och inte begränsa deras mognad och ansvarskänsla, men ibland tar oron överhand när mörkret är för mörkt och kylan känns för kall.
Jag visste att hon snackat med en ny bekantskap ett par dagar, men jag visste inte vem han var. Jag visste att hon var med honom nu, någonstans. Jag satt uppe och väntade på henne och till slut kom hon hem. Hon var tyst och jag var både arg och lättad på samma gång.
Jag kunde somna nu när jag hade henne hemma.
Mitt i natten vaknar vi av att hon får panik och springer ner i trappen. Han säger att han ska ta livet av sig, att han är ensam hemma och att ingen bryr sig. Livet är för tufft för denna yngling som haft en svår barndom. Han känner inte min flicka, min flicka känner inte honom. Ändå har han anförtrott dessa saker till henne på bara ett par dagar. Det är för tungt för henne att bära, det är inte meningen att hon ska behöva bära det ensam åt honom.
Mitt i natten i mörkret pratar vi med henne. Tryggheten i att inte vara ensam och rädd. Försök inte ens, det är bara dumt att bära tungt ensam. "Kom alltid till mamma och pappa först!" Vi finns för ditt flickehjärta alltid. Hon lyssnar och förstår, inser att hon varit naiv i det här. Att hon inte borde tagit på sig hela hans depression på sig, men hon ville bara hjälpa. Det söta, rara hjärtat vill hjälpa till att ge honom möjlighet till ett ljusare liv. Han ville inte lyssna, han var uppäten av mörkret och han ljög för henne. Det förstod hon nu.
Vi hittade numret till hans pappa och ringde mitt i natten. Det hör inte till vanligheterna att vi ringer okända männsikor nattetid. Men det var nödvändigt eftersom flickan oroade sig djupt över vad pojken faktiskt sa att han planerat göra. Pappan svarade att han var hemma hos sin son och ingen annanstans, att pojken var trygg hemma i faderns hus och vetskapen om läget fanns där.
Att försöka få flickehjärtat att skaka av sig nattens omskakande händelser för att lägga sig till ro och kunna somna är inte lätt. Men vi försöker. Nu sover hon äntligen lugnt i våra sängar en välbehövlig sömn i ett varmt, tryggt täcke.
Älskade barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar