Bågskyttarna beskjuter brasan, besvikna besökare bedträder bron bredvid borgen - blir bara blötare borde burit badbyxor

Valborg.
Årets första åska och det vackra vädret är som bortblåst just ikväll.
Vi trotsar regnet med förväntan på traditionen (eller jag övertalar de andra som inte har lika stor entusiasm, de tittar ut genom fönstret och säger motvilligt okej till det). Ända sedan barnen var små har vi så gott som varje år åkt ner till slottet för att samlas med alla dessa andra Örebroare för att tillsammans välkomna våren. Fast i år står vi tydligen på bron utan barnen. Dottern följde visserligen med men valde att stå på andra sidan med kompisar och sonen var ytterst tveksam till vädret och stannade hemma vid datorn. Med oss har vi istället den världsvane dalslänningen som är på besök och det är nu han får känna på den omtalade närkingska negativiteten på allvar. Till och med köttet förväntades bli segt ikväll.

Vi kommer fram prick i tid och är rädd att missa höjdpunkten vid starten när det är dags för de medeltidsklädda bågskyttarna att tända elden. Vårbrasan ligger förankrad på en flotte mitt ute i ån och vi bevittnar hur den ena pilen efter den andra missar målet. Det hela börjar bli lätt komiskt, och inte blir det mindre skojigt när vårtalaren presenteras som häxan surtant för oss som inte känner henne.. Jag känner inte häxan surtant heller, det låter som en helt vanlig klimakteriekärring och presentationen blir svår att sluta fnissa åt. Surtanten börjar tala med ironi i rösten, det är säkert inte meningen men så låter det för oss som lyssnar i regnet.
"Till slut fick bågskyttarna fart på elden.." och.. "välkommen våren som i alla fall varit på besök".
Ett banalare vårtal har jag nog aldrig hört och jag börjar bli skeptisk till årets arrangemang.
Kören sjunger ett par korta klassiker, följt av en vacker instrumental melodi. Efter redan tjugo minuter säger man tack till sponsorerna, kören kliver ner från scenen och går runt slottet för att fyrverkerierna ska kunna börja. Visst är fyrverkerierna maffiga men jag känner mig rätt bränd på hela grejen, så att säga..
Snöpligt, fjuttigt och ganska stressat alltihop.
Men vi hade ju i alla fall inte tur med vädret.

På väg hem från firandet blir dalslänningen stoppad av ett par pratglada damer i surtantsålder. De frågar om han inte tyckte det var en ovanligt kort tillställning i år mot alla andra år. Att detta var dalslänningens första upplevelse av ett sådant här tumult kunde ju inte damerna veta. Det blev lite muntert till och med för närkingarna.
Sköna maj välkommen till vår bygd igen och vi börjar väl med lite snöfall på det. Det blir så ljust och fint och barna har så roligt.