Läkaren lovar laga livmodern, Lindesbergsluften lugnar

En gång om året (ibland oftare och ibland mer sällan) ska vi tjejer ta av oss trosorna och sära på benen inför någon man vanligtvis inte har samliv med. Jag pratar om cellprovtagning och nu sägs det mig att jag har haft cellförändringar ett par år i rad. Därför fick jag nu en remiss till kvinnokliniken för vidare undersökning och för att motarbeta livmoderhalscancerns framtid. Jag vet ju att det är därför jag måste dit, för att förebygga. Men det kan inte hjälpas att jag tycker det är lite läskigt, särskilt när jag inser att det är en manlig gynekolog jag ska spreta inför.

Det går bra ändå, han är förstås proffsig och rutinerad medan han tar de prover han behöver och sedan samtalar vi om läget. Han ger mig ett snabbt nyp, och jag hinner knappt känna något. Å andra sidan hade jag förberett med smärtstillande i fall att. Ett litet nyp för att få en bit av livmoderhalstappen för vidare analys. Provsvar kommer om några veckor och då får jag reda på om mitt fall kan räknas till den självläkande sortens förändringar eller om operation kommer att behövas. Viss oro förnekar jag inte, och jag blir lite darrig och lätt illamående efter besöket. 

Att just min kallelse blev ända till Lindesberg kändes först lite öde och irriterande, men när mannen faktiskt var ledig just idag och kunde göra mig sällskap blev allt med ens mycket ljusare. Vi passade på att turista i staden efter besöket, njuta av varsin glass i solen och andas skön sjöluft som fick allt annat tråkigt att blekna.