Pappan har åkt till jobbet och unge herrn är i Göteborg hela helgen.
Tjejen och jag äter frukost tillsammans, jag först och sedan kommer hon yrvaket och halvnaket upp och gör mig sällskap. Som vanligt är dialogen helt fantastisk oss emellan.
"Mamma jag är för lång, alltså jag är lika lång som kylskåpet typ juh" säger hon och går fram till kylskåpet för att konkret mäta sin längd med hjälp av en kylskåpsmagnet. Den hamnar nästan längst upp på kylskåpsdörren.
"Åh men alltså är du inte hellre lång som ett kylskåp än lika smidig som ett..?"
Nej, hon önskar hon var kortare. Varför? Hur tänker tjejen nu? Andra tjejer stapplar runt i höga klackskor de inte kan gå i bara för att få bli just så där ståtlig som hon och en annan måste hämta stolar för att nå upp till allt utom räckhåll. Dessutom har jag nog krympt en aning de senaste åren för numera skulle jag nästan behöva pall för att få en högre position och lite mer pondus i mina tillsägelser till ungdomarna när så behövs. Det kan ibland kännas lite lamt om man behöver bli arg i underläge, så visst från det perspektivet kan jag hålla med om att en kylskåpslängd är mer än tillräcklig.
Men att det ska vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sitt utseende, en folksjukdom som jag tror de flesta drabbas av mer eller mindre. Det finns egentligen inget att klaga på hos en sådan ung och vacker tjej som hon. Annat är det med den här gamla rynkiga tanten. Vänta du tjusiga tjej när du inser att det du klagar på idag är det du önskar att du hade senare i livet.
Jag hörde en rolig liknelse om just det där för någon vecka sedan, om hur våra kroppar förändras med åren. En beskrivning om en kvinna som var tjusigt snidad likt en kurvig chiffonjé med ett par lådor utdragna högst upp likt en välformad byst. Sedan.. med åren blir liksom alla lådor utdragna lite varstans.. En sådan härlig syn på saken!
Men allt detta har egentligen ingenting med rubriken att göra, utan det hände först efter att vi redan spårat ur i vårt frukostsamtal. Vi är lika galna båda två när vi kommer igång. Nåväl.. vi äter och pratar och skrattar när Trollkatten helt plötsligt kommer fram och jättepratar med oss. Han jamar högt och svarar på tilltal, sätter sig på stolen bredvid mig och tittar bedjande på vår frukost som om han vore en ouppfostrad tiggande hund.
Jag kan förstås inte motstå den söta taktiken utan reser på mig och går fram till kylskåpet (det kylskåpet som tjejen är lika lång som) och hämtar en tonfiskburk jag visste fanns där. Det ivriga jamandet blir än mer intensivt och jag kan inte öppna burken fort nog tycker katten. Det är annat än torrmaten vi envisas med att servera, och det berättar han minsann för oss. Smaskens till sista slicken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar