Fjällvandringen fortsätter för fem familjemedlemmar

höstsemester 13-18 september

När vi gick denna vandring själva jag och mannen för ganska så exakt ett år sedan var djurlivet rikt.
De vackra vyerna med höstfärgerna som förgyllde fjällbjörkarna fulländades av ståtliga renar. Hunden jagade fjällripor och i ån simmade flera stora bäcköringar synligt. Allt detta talade vi så varmt om och våra ungdomar såg fram emot den naturnära upplevelsen. Metspöt var med och laddades med hopp om fisk. Men så väl ville det sig inte riktigt för ironin spelade denna familj ett stort spratt. Inte en ren så långt ögat kunde nå på hela turen, inte en bäcköring för ån forsade inte lika vilt överallt och inte en enda ripa flaxade ut ur bergsskrevorna. Så var det med det.

Men nog blev det äventyr ändå, med dimmor i tidig gryning, nakenbad i en hölja i den svalkande bäcken alldeles invid vår lägerplats och framförallt den branta klättringen uppför på andra sidan passet. Vädret var med oss hela vandringen. Strålande sommarsol på dagarna och visst blev det kyligt på kvällen och natten men snön höll sig borta och kom inte förrän en hel vecka senare..
Minnen tillsammans av storslagen vildmark med ett och annat gnäll och tjafs emellanåt, för det är klart att alla blir trötta och tappar tålamodet någon gång. Ryggsäckarna blir tunga och skorna skaver.
Men vattnet i bäcken som följer oss hela vägen är kallt och friskt att dricka direkt och ger oss nya krafter och den enkla maten vi lagar till här ute smakar gudomligt gott.

Höjdpunkten som fastnat i våra sinnen är när vi dag två vandrar ut ur passet och håller riktningen mot den ena bergskanten. Tjejen sätter ivrigt iväg före oss andra och jag blir lite orolig över lösa stenblock som skulle kunna rasa över henne när hon ensam börjar klättra för att komma så högt och nära som möjligt. Grabben lockas och sätter av efter henne. Jag lockas också och följer efter de båda som nu ser ut som två prickar därborta i förhållande mot det stora berget som sträcker sig över oss.

Det är brant, stenigt och en tuff stigning uppåt men framför mig hör jag grabben ropa uppmuntrande ner mot mig. Han fullkomligt skrattar högt av lycka när han landat däruppe på en liten avsats med mjukt gräs alldeles invid berget. "Mamma kom, du fixar det! Du måste se det här!"

Yes, we did this!

När mörkret närmar sig över fjället slår vi tillsammans upp våra tält och när kylan kryper på får vi plats att samlas alla fem i ett av tälten för att bara mysa i varandras värme och äta lite godis. Sedan är det dags att krypa ner i våra sköna sovsäckar och njuta av en natts välförtjänt vila innan nästa dag gryr.