Vi åkte till en tid då vi var små, osäkra, jätteblonda och som mest lekfulla. En sorglös tid åtminstone till en början, innan världen skakades om mest för henne. Idag känns det helt overkligt att få möta en så rar tjej från skoltiden som jag inte sett på evigheter. Jag kan inte ens minnas den där sista dagen vi sågs eller varför vår kontakt ens upphörde. Jag har tänkt på henne många gånger, hur livet snabbt kan ta olika vändningar och jag ser henne framför mig i vår skolas gymnastiksal. Vi hade varsin likadan gymnastikdräkt, en sådan där gullig som påminde om en baddräkt med volanger på. Hennes var blå och min var rosa, hon var smal och jag var aningen korpulent. Hon var både söt och smart. Själv borde jag nog ha kunnat räkna ut att i möjligaste mån försöka undvika rosa för att minska risken att påminna för mycket om en liten gris..
Vi växte upp och livet drabbade oss i olika städer, skapade familjer med äkta män, barn och djur, arbete, vardag och allt det där som får tiden att rulla.
Idag har hon med sig sina vackra döttrar och att se den yngsta flickan med ett påtagligt arv från sin mors ansiktsdrag är som att titta på min vän från förr. En mycket märklig och hisnande känsla och med ett tidsperspektiv som både blir nära och avlägset på samma gång. En fantastiskt fin dag för ett kärt återseende och allt är precis som då, naturligt, enkelt och med många skratt. Tiden kanske har runnit ifrån oss men inte vänskapen. Första advent blev en glädjedag och vem nämnde åldrande? Eventuella rynkor syns i alla fall inte i det dunkla adventsljuset. Men nu ska det inte gå dryga tjugo år till nästa gång vi ses för DÅ kan vi prata rynkor..det är säkert.
Så rörande och vackert skrivet!
SvaraRadera