Föredömlig far friar förtvivlan, frälser, förlöser - förmedlar förstklassig faderskärlek

eller
Sjukhussängens sjuttiofemåring sjunger själsligen

När det är fars dag för alla världsbästa pappor firar vi pappan till mina barn med god mat, smaskig efterrätt och några små presenter. Vi ger våra fäder lite välförtjänt uppmärksamhet, kanske pysslar om dem lite extra och berättar för dem att vi uppskattar deras närvaro och omsorg. Om man nu har en levande, närvarande pappa som bryr sig förstås. Det finns rötägg därute som inte vill veta av sina barn, sådana som kanske finns där men är våldsamma ynkryggar och handgripligen slår sina barn. Fäder som misshandlar mentalt och skadar sina barns känslor för livet. Tyvärr finns inget körkort för föräldraskap och det är säkert med stor sorg och en klump i hjärtat dessa drabbade barn plågar sig igenom en dag som Fars dag. Eller så bryr de sig inte alls om det, för förhoppningsvis har de fångats upp av någon annan som kramar om dem alla dagar oavsett. Någon som talar om för dem att de är älskade och visar att de är trygga i den famnen. Allt det som den stackars pappan valde att förlora.  

Men så tänker jag också extra mycket på min egen pappa som jag saknar.. Jag hade gjort vad som helst för en möjlighet att få köpa en slips till att ge honom. Eller ett par tofflor, det gillade han. Han sover nu i väntan på uppståndelsens dag.

..och varje gång jag hör sången "10.000 reasons" blir jag så berörd i den sista versen. Kan inte hindra tårarna från att helt och fullt blöta ner kinderna. Den påminner mig så mycket om mina sista besök hos pappa och beskriver hela den känslan av glädjen och friden hos Gud som han bar med sig in i livets slut där i sjukhussängen. För precis så var det, själen fortsatte att sjunga..

Så här är den svenska översättningen:

Sjung som aldrig förut

oh min själ, jag tillber den helige.

och på den dag då min kraft flyr undan

när slutet nalkas för mig en gång,

då stiger mitt lov och min själ skall sjunga

i tusen år och evigheten lång..

När han var för svag för att orka prata eller ens öppna ögonen, är jag övertygad om att han jublade i anden och fortsatte att tacka Gud för allt. Han kändes så levande och pigg i sitt inre och hela rummet var fullt att värme och liv trots att slutet var nära. Vi upplevde att pappa nästan skulle kunna sätta sig upp när som helst glad, lycklig och fri från all sjukdom. Den känslan. Den bär jag med mig.

Det låter kanske konstigt för någon som inte tror, för den som tycker helighet och andlighet bara är mänskligt påhittat nonsens och en del i en sörjandes bearbetning. En inre egen uppfunnen livboj att hålla fast vid för att överleva i de svåra stunderna.. Men jag tror på Jesus, den levande kärleksfulle Gud fadern och den helige Anden. Jag tror på universums, jordens och allt levandes skapare och det spelar ingen roll om du spottar på mig, hånar mig eller försöker banka ovett i skallen på mig. Inget kan få mig att ändra mig och antagligen känner du samma sak ur ditt perspektiv.
Idag är min bön för dig. Våga ta emot kärleken från den mäktigaste fadern, du saknade efterlängtade barn och din själ kommer att jubla i evighet. Amen.