Trehundra texter trots tillfälligt total tanketorka

Det har hunnit bli vintervitt, kallt med många minusgrader, ett helt nytt år, växlat om till milt och stormigt för att sedan bli kallare och på nytt alldeles bomullsvitt sedan sist jag hörde av mig. Jag har något att berätta för barnbarnen. Ett envist virus har fått härja fritt i min värkande kropp med feber, förkylning och en hosta inte från denna världen. Ingen mänsklig varelse har velat sova i min närhet eftersom ingen i familjen på det viset skulle få någon nattvila. Djuren var humana nog att hålla mig sällskap men till och med hunden suckade högljutt när jag hostade som värst och övergav mig framåt småtimmarna.

På självaste julafton steg febern igen och läkaren sa att jag hade fått lunginflammation också och gav mig en penicillinkur. Den gjorde mig feberfri iallafall men mina värden var ännu inte bra. Nyårsafton blev därmed inte den familjefest vi brukar ha när dottern fyller år men ett par av hennes närmsta vänner kom över och åt hennes favorittårta med ananas. Sedan lämnade de oss för vidare äventyr på annat håll efter middagen. Sjutton år och på egna ben men min orkeslöshet av mitt sjukdomstillstånd gjorde att jag inte brydde mig om att känna mig nostalgisk för den skull den här nyårsaftonen.

Efter fyra veckor nu kan jag äntligen säga att det börjar lätta. Lungröntgen talade också för att det är på övergång. Nämnde jag att jag har Bronkit dessutom. Varför inte allt på en gång, så man känner att man lever igen när allt till slut är på väg bort sakta men säkert. Den snöiga, vita, vackra vinterpromenaden igår kändes visserligen som en hel expedition mot Nordpolen men ändå..