uttrycker den unga flickan i raden bakom mig. Jag kan förstå hur hon känner. Slutscenen är dramatisk och den sista bilden innan ridån går ner är mörk, kall och tyst. Tomheten är fullkomlig, precis som det förväntades efter att ha sett pjäsen Hamlet framföras..till slut.
Men vi tar det från början..
Det är skärtorsdag. Jag står i foajen och väntar på att få bli insläppt, med en hop fjärilar i magen och en iver som hos ett barn på påskaftons morgon. Teater, jag älskar teater.. men jag kanske inte ska gå in djupare på det nu för det vet ni nog redan.
Eftersom tillfällena är få blir stämningen desto mer högtidlig.
Våra biljetter talar om för oss att vi ska sitta på balkongen och äntligen öppnas dörren som ska leda oss dit. Men så befinner vi oss plötsligt i pjäsens inledning som en del av skådespelet, mitt på scenen med rekvisita runt oss. Min längtan att själv agera och stå på scen i en pjäs som denna blev en sanndröm snabbare än jag trodde, även om detta bara är en illusion och en del av spelet. Jag tappar handlingen en stund och försvinner in i drömmen. Njuter av den vackra salongen framför mig och värmen från alla spotlights. Precis till vänster om mig står ett bord dukat med vaser, rosor och omkullvälta vinbägare. Den vita duken har fläckvis färgats röd. Hamlet kliver ner från trappan och sätter sig alldeles invid mig på bordet. Att se hans känsla och uttryck så nära ger mig rysningar.
Hamlet spelas av Omid Khansari, och han är helt fantastisk i rollen. Blek i synen och ihopkrupen i ett hörn förmedlar han en skakande rädsla i mötet med vålnaden. Med stark karaktär och scennärvaro imponerar han. Maria Simonsson som kärestan Ofelia är inte dum hon heller. Hennes kärlek, sorg och förvirring känns synnerligen äkta. Malin Berg som drottningen är ståtlig och trovärdig, jag känner igen hennes uttryck från sommarens utomhusteater ute vid Karlslunds herrgård i rollen som Fröken Julie. Tyvärr utsågs en något mindre duktig i rollbesättningen som drog ned pjäsens helhetsintryck en aning men jag tänker inte klaga på det eller hänga ut vem. Jag lämnar ändå teatern berörd och inspirerad.
 |
Se upp i pausen
Teatern är så vacker. Ursprungligt byggd på mitten av artonhundratalet.
Historien talar om såväl konkurs som brand och förfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar