Solstrålarna sammanför sorgsna själar, se sambandet - svinkylan släpper

Tänk vad lite sol och värme kan göra för mänskligheten. Den bistra kylan har hängt kvar länge i år, men så äntligen i helgen som var kom våren på riktigt. Vi tog en tur till Tysslingen där alla svanar brukar mellanlanda på sin resa. Vi hade tänkt beskåda oväsendet för ett par veckor sedan men var då tydligen lite för tidiga, sedan kom annat emellan och nu var vi istället lite för sena. De flesta svanarna hade redan rest vidare. Ett par tranor plumsade runt vid sjökanten, men annars var det rätt tyst på fåglar i området. Men att få se alla små Tussilagosolar sticka upp bland de torkade löven från hösten var minst lika trevligt. Sedan satte jag och dottern oss ute på trädäck och njöt i fulla drag så pass länge att lite färg på kinderna och de första vårfräknarna gav sig till känna. Det värmer i hjärtat, det som har känts fruset hela långa vintern. Vårjackor plockas fram, skrynkliga och luddiga och helst vill jag köpa en ny fräsch sådan som jag såg på stan häromdagen.

Bakslaget blev inte kul. Alla fryser förskräckligt i de tunnare jackorna för vägra ta på sig vinterjackan igen. Vägra! Vår blev det och vår är det trots att det blåser så kallt och det stormar så att cyklarna i stadens cykelställ ligger huller om buller i skrotliknande högar. Man måste akta sig för plastpåsar och andra löst flygande oidentifierade föremål, vill inte få i huvudet. Byggnadsställningen svajar oroväckande när jag går förbi och jag känner att jag vill gå förbi lite fortare, men motvinden är svår. Folk i allmänhet ser bistra och ihopskrynklade ut.

Men så idag var våren tillbaka igen och jag vaknade av att solen strålade in genom mitt källarfönster. Jag var hyfsat trött imorse eftersom jag hade svårt att sova innan dottern kom hem från Stockholmsäventyret igår. Fast jag måste ha somnat till slut och märkte aldrig när hon smög in vid tvåtiden. Runt klockan fyra vaknade jag upp förskräckt över att hon inte kommit hem..? Jag klev yrvaket upp för att se efter och såg inte hennes skor i hallen!? (vilket inte var så konstigt i den skumma gryningen och eftersom jag ser som ett blindstyre utan mina glasögon på) Hon hade ställt sina svarta converse så prydligt högst upp i skohyllan, mitt i natten. Jag lugnade mig och somnade om några timmar till.

Idag var folket inte hopskrynklade och bistra, idag värmde solen och alla eller i alla fall de allra flesta ser glada ut. Solglasögon och shorts i plus tio grader, jadå det går om man bara vill. Vissa kan nästan få för sig att prata öppet med någon man inte känner.. Till och med hjälpa någon.. Tänk att solens strålar tinar upp mer än bara naturen. Frusna, trötta själar mjuknar upp med årstiden.