Fjälltältet är inköpt och övningsuppställt ett par gånger på tomten till grannarnas fnissningar. Maten är planerad och ryggsäckarna utprovade och omsorgsfullt packade med sovsäckar, liggunderlag, trangia och andra förnödenheter.
Bergsmassiven tornar upp som en enorm öppen dörr och "en dag måste jag stå där mitt i passet" har jag sagt till mig själv.. Några försök har det hittills blivit, med barn och utan. Vi har gått både i färgsprakande höstnatur och på våren i slutet av maj, skiftet början av juni då snön ännu bitvis täckte marken. Men det är en bit att gå och det blir för långt att hinna fram och tillbaka om man vill hinna stanna emellanåt och njuta av omgivningarna innan mörkret faller över fjället. Med anledning av egen ohälsa med feber, fjällets förrädiskt snabba väderomslag och utan utrustning för övernattning har vi alltså hittills aldrig vågat ta oss ända fram.. och det var ganska exakt två år sedan sist vi försökte.
Vi startar resan uppåt landet vid niosnåret efter en rejäl frukost onsdagen den elfte september. Bilen är packad och hunden hoppar glatt in i baksätet ovetandes om vad som väntar honom. Barnen är i skolan och har hela kylen full med färdig mat för att klara sig själva hemma några dagar. En biltur till Härjedalen tar en stund, eller rättare många, många timmar. Så stannar vi också för lite mat, hundrastningar, bensträckare och kisspauser här och där. Dock helst inte i sorgliga Lesjöfors.
Ju högre upp vi kommer desto mysigare blir det att stanna. Vi har tiden för oss och strax innan Funäsdalen hinner vi svänga in och kika lite på kratern efter meteoriten Tor som slog ned där för sisådär i runda slängar 2000 år sedan. Det sägs att det är den enda vetenskapligt dokumenterade nedslagsplatsen efter istiden. En liten promenad fram till en djup grop är det i alla fall, det kan jag skriva under på. Så fortsätter vi vidare medan de söta renarna tultar runt på vägen framför oss och i skogsbrynen.
Resan går oförskämt bra och i rimlig tid innan skymningen landar vi vid den söta lilla stugan på höjden. Men så kliver vi ur bilen och hör hur det pyser ur ena däcket. Måste lyckats få punktering när vi åkte över det korkat utlagda alldeles för stora, vassa singlet på vägen över Flatruet. Glada ändå över att vi tog oss ända fram och att reservdäcket låg där det skulle och gick att byta till. Ironiskt nog investerade vi i ny kamrem innan vi åkte, det var ju tur!
Vi packar in och gör oss hemmastadda i stugan, eldar i grytan nere vid bäcken och sedan väntar ett avkopplande varmt bad i karet under tallen med bäcken forsande alldeles bredvid. Mycket fin mjukstart på äventyret. En god natts sömn på det och sedan bär det av ut. Och du ska inte tro att det här är någon semesterresa! Nej... visserligen har jag tagit ledigt från jobbet, men semester är det inte för jag hade faktiskt lite komp att ta ut..
Vackra Härjedalen har ropat på mig. En särskild längtan efter Storådörrsfjällen har grott i mig sedan första gången jag satte min fot där. En smått oförklarlig magi som kanske inte var man i sofforna kan relatera till, men jag målar en bild som påminner om känslan att vandra på månen, eller i landet för länge sedan. Där har jag förstås aldrig varit..
Bergsmassiven tornar upp som en enorm öppen dörr och "en dag måste jag stå där mitt i passet" har jag sagt till mig själv.. Några försök har det hittills blivit, med barn och utan. Vi har gått både i färgsprakande höstnatur och på våren i slutet av maj, skiftet början av juni då snön ännu bitvis täckte marken. Men det är en bit att gå och det blir för långt att hinna fram och tillbaka om man vill hinna stanna emellanåt och njuta av omgivningarna innan mörkret faller över fjället. Med anledning av egen ohälsa med feber, fjällets förrädiskt snabba väderomslag och utan utrustning för övernattning har vi alltså hittills aldrig vågat ta oss ända fram.. och det var ganska exakt två år sedan sist vi försökte.
Vi startar resan uppåt landet vid niosnåret efter en rejäl frukost onsdagen den elfte september. Bilen är packad och hunden hoppar glatt in i baksätet ovetandes om vad som väntar honom. Barnen är i skolan och har hela kylen full med färdig mat för att klara sig själva hemma några dagar. En biltur till Härjedalen tar en stund, eller rättare många, många timmar. Så stannar vi också för lite mat, hundrastningar, bensträckare och kisspauser här och där. Dock helst inte i sorgliga Lesjöfors.
Ju högre upp vi kommer desto mysigare blir det att stanna. Vi har tiden för oss och strax innan Funäsdalen hinner vi svänga in och kika lite på kratern efter meteoriten Tor som slog ned där för sisådär i runda slängar 2000 år sedan. Det sägs att det är den enda vetenskapligt dokumenterade nedslagsplatsen efter istiden. En liten promenad fram till en djup grop är det i alla fall, det kan jag skriva under på. Så fortsätter vi vidare medan de söta renarna tultar runt på vägen framför oss och i skogsbrynen.
Vi packar in och gör oss hemmastadda i stugan, eldar i grytan nere vid bäcken och sedan väntar ett avkopplande varmt bad i karet under tallen med bäcken forsande alldeles bredvid. Mycket fin mjukstart på äventyret. En god natts sömn på det och sedan bär det av ut. Och du ska inte tro att det här är någon semesterresa! Nej... visserligen har jag tagit ledigt från jobbet, men semester är det inte för jag hade faktiskt lite komp att ta ut..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar