Det börjar skymma, luften är fuktig och löven ligger blanka och multnande på vägen.
Kyrkan där far ligger begravd är närmre en halvmil bort men en lång promenad med hund är bara skönt en dag som denna. Vandringsskor och smidiga byxor på, en mössa på toppen och promenaden går lätt. Hullet får röra sig och tankarna får frihet i tystnaden längs vägen.
Pappas grav ligger i utkanten så vi kan gena in bakom den yttersta stenmuren och sedan upp i slänten. Mörkret har lagt sig över kyrkogården när vi väl är framme. Det är alldeles stjärnklart och ljusen vid alla gravar glimmar ikapp med himlens lyster. Det strålar så vackert om alla minnen och all den saknad ljusen symboliserar. Nästan obeskrivligt mäktigt mitt i den stillhet som regerar. Så många tårar på en och samma plats. Luften är fuktig, kanske därav?
Du fattas mig far! Du sover men det gör mig ont för jag är självisk..
Visst är sorgen lättare i vardagen så här snart nio månader senare, men jag kan fortfarande känna värmen från ditt bröst från den där sista kvällen med dig.
Den bär jag med mig när annat känns kallt..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar