En efterlängtad strapats som blev av. En resa uppåt landet, en favorit i repris. Härjedalsfjällen lockar oss än en gång och nu både med hunden och de två ungdomarna. Fantastiskt roligt att de vill göra detta med oss, det är tufft och ingen avkopplande chartervecka direkt.
Det krävs en hel del planering innan en sådan här fjällvandring för att den ska bli lyckad och vi har själva gjort den här turen innan så vi vet på ett ungefär vad som väntar oss där ute i vildmarken.
Bra vandringskängor måste provas ut och köpas in. Mina gick jag visst sönder sist det begav sig. Ett tält till behövs, bättre med två för att fördela packningen än ett stort. Varma men ändå lätta sovsäckar så vi inte fryser för mycket på natten, det kan bli kallt på fjället i mitten av september. Fleecetröjor, mössor, vantar, regnkläder till alla, liggunderlag, gas till stormköket och mat så vi står oss i de tre dagar vi tänkt vara ute. Vi provpackar allt i ryggsäckarna i förväg hemma. Det ser bra ut alltihop. Vädret kan vi däremot inte planera eller styra över utan det är bara att hålla alla tummar och tår.
..och när vi ändå pratar om tummar så leder det mig direkt in på första incidenten när vi precis startat vår vandring. Grabben hade köpt sig en kniv på rea som han suktat efter länge och som han så klart ville ha med sig i bältet på denna eskapad. "Men stoppa ned kniven för allt i världen, tälj inte medan du går.. snälla du, det kan sluta illa" Jag hann inte mer än säga det, när jag stannar för att fota lite vyer hör jag honom bakom mig. "Hörrni, jag skar mig lite illa här..." Blodet sprutade och tummen var uppfläkt och det var för väl att vi inte hade glömt förbandsväskan. Grabben håller sig hyfsat lugn genom allt, medan mamman blir hispig. Det var visst mitt fel också, för det hade så klart inte hänt om han inte blivit tillsagd att stoppa undan kniven..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar